♥

Vad alla än säger så i slutet har du bara dig själv. Ingen orkar med allt det sjuka och min verklighet. Jag försöker hjälpa men lyckas ist stjälpa, men det går inte rädda någon som hittat botemedlet. Därför väljer jag bort, är passiv och inväntar nästa grej. Är världen så ego nu eller är det jag som försöker rädda världen när jag egentligen bara borde läka allt skit som varit. Men hur blir man fulländad som person om man inte gör vad man kan för dom man bryr sig om. Jag har haft det tufft visst men resan är inte över och kriget pågår. Men jag tror på karma och på att vara ärlig med sina brister och fel. Varför ska man dölja någt som alla har mera eller mindre utav? Det är väl det som gör oss människor.



Jag mår dåligt när jag vet att en 7 åring inte är välkomen på ett kalas pga att han är ett bokstavsbarn, om man stämplar så hårt redan nu så vågar jag knappast tänka över hur det kommer bli. Jag blir ledsen och skulle vilja skrika ut min åsikt om detta, han är 7 år och fullt medveten och det är just det som sticker i hjärtat.



Jack är min bästa vän och vi pratar om allt, han är otroligt klok och hans tankar är såna som är väl genomtänkta och kloka. Han har ju fått sett baksidan av allt och jag blir fortfarande lika berörd i hjärtat när hans oroande ögon tittar. Hans hand på min kind eller ben strålar värme bokstavligen. Han vet att det räcker så vi har förhoppningsvis avslutat cancern och kan släppa det. Naivt för det gör man aldrig, men just nu måste vi.



Det är alltid någonting som händer med mig så det blir ingen vila mellan omgångarna och det tär. Jag har tusen gånger frågat mig själv hur fan jag orkar plocka ihop det krossade och fortsätta. Valet är enkelt jag ska en dag skriva här att jag nu är frisk det är målet lixom. Sen ska vi ju gänga oss och det betyder massor, och vi ska nog lyda ett råd och gå tillsammans in i kyrkan så alla får se att med kärlek klarar man det mesta. Sen tar vi nästa del mål och kommer jobba oss vidare mot ett så normalt liv det går. Vi åker utomlands om det behövs och kan få mig ännu bättre, vi ger inte upp och minst inte jag.



Fastän jag ligger och skakar ibland, och mår dåligt är det sånt som går att ordna till.



Men jag skulle vilja slippa oroa mig för folk, bli respekterad för dom som inte kommer vara välkomna på bröllopet och just det där slippa oron. Annars måste valet bli grovt och det vill jag egentligen inte.



Febern är för övrigt envis och äkliga porten varar på.. Snart dyker hemsjukvården upp och ger mig en morfin spruta, det är tydligen viktigt det där att det inte är en minut före 00:00 för då rasar kanske himlen ner eller jesus går på vattnet igen, vem vet..



Ni är en hel del som hittat tebax hit så jag skulle behöva lite hjälp. Jack har jätte problem med ont i nacken ungefär varje dag mer eller mindre. Vi har testat alla apotekets rekomendationer mot detta och han har en anatomisk kudde men den är typ från -87 och behöver bytas ut. Så vart finns dom bästa kuddarna mot detta? och vilka är bäst? Pris kvittar eftersom det är viktigt. Googlar man finns det ju miljoner därför efterfrågar jag egna erfarenheter.



Åter om polis ärendet kommer jag att berätta allt för er när jag får. Vill inte förstöra utredningen genom att ge för mycket information, dom flesta äger en dator och google är stort. Men jag lovar när det är klart får ni veta allting.

Mitt i allt bröllopps drömmande hägrar febern och jag mår verkligen inget vidare. Pencillinet får mig illamående så matintaget är inget att skryta om. Det har inte slutat rinna var, det forsar. Nej men det rinner mycket var och jag får byta plåstret då och då. Äkligt faktiskt, och jag sitter nu och minns alla "missar" asih gjort typ svarat i telefon med handskarna på och inte bytt, men det behöver inte vara deras fel heller. Så nu får vi se då om dom tar bort skiten eftersom min kropp inte verkat gilla den här nya porten från början. Då får dom sätta in en picline för vägrar gå med cvk en gång till.


Åter i soffläge och knappra alvedon.

Jag skulle vilja berätta mera om det som hänt men väljer att avstå eftersom detta är under utredning. Det är anmält och kommer utredas grundligt. Berättar mer så fort det går.



Min lilla port har länge varit röd och öm och idag fastän man inte får knåpade jag bort sårskorpan och det forsade ut var. Där av min feber och konstiga känsla i kroppen. Så det var bara att ta tjuren vid hornen och ringa hemsjukvården och bekänna. En doktor och en syrra var här och tog odlingar och blod samtidigt som dom duktigt skällde ut mig och berättade grundligt nom den stora risken för blodförgiftning.



Redan igår när jag skulle få mitt dropp hade jag ont där så syrran då valde att sätta droppet i armen i stället och till slut fick hon dit det. Det tråkiga var bara att efter en timme såg jag ut som Karl Alfred på höger armen när han ätit spenat, så det var bara att ta bort det igen. Droppet hade alltså inte gått in i venen utan hamnat under huden. Så nu äter jag stark antibiotika i 12 dagar och då ska man försöka ge dropp i armen under dom dagarna i stället. Kan behövas ett lycka till eller två.

Har även blivit tillfrågad ha min första föreläsning, glad som jag blev tackade jag ja eftersom det är lite sådant jag vill pyssla med sedan.



Någon frågade om knölarna och ja en liten miss hade skett när jag staplade in på ultraljudet, nya Doktorn hade glömt skriva det där med att det skulle stickas så ett vanligt UL gjordes och det såg ut som klippsen svullnat upp som jag har på levern och pga att jag är så smal syns det och känns tydligare. Men inga garantier som vanligt,får invänta nya remissen och avvakta.



Dagen har endock varit ganska bra trots feber och allt annat skit. Mamma var här och åt middag och vi berättade hemligheten för henne.

Vi ska gifta oss i sommar. Förstår ni?
Vi ska bli ett och få fira det med dom vi älskar mest. Dessa tankar har fummlat runt länge och vi vill göra det i sommar. Det kommer bli perfekt, han kommer vara så fin och jag kommer få svälja djupt i omgångar för att inte grina. Mormor får se mig gifta mig också och det vet ni betyder massor. Eftersom det inte finns någon pappa med i min familjebild hade jag tänkt be min morbror leda mig till altaret, det känns mest naturligt. Ja som ni förstår andas,drömmer och lever jag bland bröllopps tårtor vackra klänningar och lyckorus. Det här är det vackraste vi kan göra efter allt vi tagit oss igenom,det kommer bli känslor som jag inte visste fanns men vi hör ihop. Helst skulle jag vilja bjuda in er alla men hedersgäster kommer det bli. Så i framtiden kommer ni få följa dessa planeringar och jag kanske ber er om hjälp om ni har några bra tips. Just nu är vi bara lyckliga att det blir av.



Så bland allt annat har vi något fint att se fram emot. Äntligen får VI vara i centrum och bara vara älskande inför världen. Bara vi.



Vid den här tiden brukar jag sova djupt men inte idag, dag ska jag ligga nära honom och berätta hur bra han är och hur lycklig han gör mig.

Jag vaknar med ett ryck, Jack vänder på sig i sängen och jag känner hur benen börjar krampa och jag reser mig från sängen kastar på mig mina mjukisbyxor och en sliten alldeles förstor addidas tröja. Jag är trött, så trött så jag tar sne steg när jag fumlar mot askoppen som står vid fönstret. Ciggen först sen ringa hemsjukvården. Dom verkar förstå mig bättre nu, empatin är större eller "mina" hemsjukvårds favoriter iaf. Med van hand drar jag upp ciggen ur paketet för den till läpparna och tänder skiten. Den vanan är så invand så jag tror mitt aspergerhuvud aldrig skulle klara mig utan den rutinen. Bloss efter bloss fylls mina lungor utav och på något sätt lugnar det, varenda nerv i kroppen varvar ner och jag gluttar på gubben med strävhåriga taxin som redan är ute med hunden. Min hund ligger fortfarande och sover tungt, glädjer mig deligen för fy tusan för att stressa ut varje morgon.


Släcker ciggen och sätter mig i soffan, måste berätta för er vad som hänt. Jag fick en anklagan för en vecka sedan en väldigt allvarlig anklagan som skulle få Hasse Aro i efterlyst att svettas. Dom ringer upp mig från smärtkliniken och frågar varför jag hämtat ut över 1000 tabletter metadon. Allt blev bara svart och jag som aldrig knappast är tyst tappar tlförmågan och får fram "nej jag har verkligen inte hämtat ut det". Dom pratar vidare det nämns att läkemedlet är potent på plattan och massor med meningar som fick mig att känna mig som jag inte gjorde annat än att springa runt och sälja knark. Detta stämmer givetvis inte och vi har fått reda på både namn och arbetsplats på dessa två kräk som i MITT namn skrivit ut massor med tabletter.Dom är anmälda och tydligen redan kända utav socialstyrelsen. Men förstår ni obehaget? Juste, den ena puggar just nu till barnläkare.. Kanske kan vara bra vet.


Annars rullar allting på. Jag spyr lite mindre har mina svackor men livet rullar ju så det är bara att åka med tåget. / Knarklangaren Sara

ps har fått en ursäkt för deras anklagelser

Du tar varje stund du kan att vara nära,hur kan du förstå så mycket?

Du är ju "bara" en dum kamphund som dom kallar dig, ändå äger du en stor del utav mitt hjärta och empati. Du får sitta hos mig så ofta jag hinner. Du får mig ofta tårögd när du lägger ditt huvud mot min kind eller bröstkorg, precis som du vill trösta mig när jag inte orkar mer. Och jag försöker ge dig allt jag kan i kärlek,bus och lärdom. Du har blivit duktig även om du är energisk precis som en terrier ska vara! Vet hur roligt du tycker det är att slita kartonger i miljoner bitar och hur snabbt du springer med viftande svans när jag nyper dig lite lätt i rumpan. Tack min finaste vän för att du kom till mig, du gör livet lite enklare.

 

Idag ska dom sticka i nya knölarna på levern. Jag är INTE speciellt upplagd för det.

 

Kära,nej jävla år 2011 du har varit min svåraste prövning någonsin. Du har lekt med elden lite för många gånger för att jag ska kunna säga hejdå med något annat än ett fuk you-finger. Jag blev frisk på pappret men 40 kilo vikt försvann och ordet ork gav du en helt ny betydelse. Du gav mig dock en innre styrka som är grotesk, jag själv vet knappt hur jag orkar/orkade. Du lärde mig hur svårt det är att leva.

 

Igår var det lugnt, jag mådde "bra" och ingen pratade riktigt om allt det sjuka. Vi gick runt i våran lulliga vardag och hjälptes åt att laga middagen som mamma var här och åt oxå. Hon är trött hon med så gick långt innan tolvslaget. Vi satt bara och väntade på att klockan skulle närma sig, vi ville lova varandra ett nytt bra år. Funderar hur man summerar och formulerar något sånthär, det går inte. Vi kan inte ännu, men han kysste mig på tolvslaget och vi sa gott nytt år. Sen ringer det på dörren, hemsjukvården kom. Och vi förstog att det var nytt år men allt är som förut. Mina fina änglar (långt ifrån alla) på hemsjukvården som lyssnar och empatiskt följer mig i min kamp. Jag har berört dom jag vet det och dom har gjort detsamma i mitt hjärta. Jag skulle vilja samla mina änglar och ge dom all lycka och förståelse i hur viktiga dom kan vara i en människas liv. Dom är bara människor dom med som är på rätt ställe, undrar om dom vet det?

 

Spillrorna från sista mötet återkommer jag till, nu ska jag njuta utav stundens stillhet. Och gott nytt på er, för visst måste detta bli ett bättre år? Iaf lite..

Jag drömer om mormor och hennes symaskin. Ni vet en sån gammal svart som är antik och fin. Jag sitter där och syr dubbelstygn medans mormor pratar i bakgrunden. Jag är lycklig så glad över livet och för att få ha henne i min närhet. Inom en framtid kommer allt krasha, om några år får jag cancer och blir utelämnad åt verkligheten. Tur jag inte visste då, tur jag bara var lycklig.


Min smärtlindring jag får räcker inte, smärtan har ökat i levern men jag får ingen hjälp. Tänk er, ha ont utan att få hjälp. Allt beror på att när allt var lugnare förrut startade jag med att trappa ur opiaterna, 98% är borta men det lilla jag har hjälper inte hela vägen fram. Så igår var ingen rolig dag, jag fick ingen hjälp "man känner sig så värdelös" säger Jack. Jag förstår älskling men du är den sista som är det. Jag är i spillror och kampen är tuff, olidlig och svår. Allt jag vill är att sy på mormor symaskin stanna tiden och slippa. Idag ska jag till smärtmottagningen och hoppas jag får hjälp. Det är farligt med opiater men ännuvärre tappa greppet om livet när man inte ens är 25.

Tröst är ett roligt ord,ur finner man det i mitt läge. Det gör så jävla ont ha det såhär. Bara blotta tanken på en ny lever, knölarna eller ens allt som sker nu ger mig obotlig ångest. Jag faller i tårar när smärtlindringen inte hjälper och hemsjukvården känner sig maktlösa men igår fick jag mera hjälp och jag kunde vila ifrån smärtann iaf. Alla vill trösta och det svider i hjärtat se hur dom försöker, Jacks ömma blick och arghet över hur jag behandlas. Men hemsjukvården är min räddning nu, och idag ska min ansvarige doktor ringa för situationen funkar inte jag bir inte smärtlidrad ordentligt. Man står ut en gräns men inte längre.


Så idag ska jag plocka ihop spillrorna gå till tandläkaren och fortsätta kriga. Kampen fortsätter även om jag vill pausa, kul va?

I tosdags var det doktor besök, dubbla tider och vi som åkt tåget ett tag vet vad det betyder. För er andra betyder det att doktorn har hittat något eller behöver förklara nått grundlingt. I mitt fall var det både och. "Tjaba mardröms patienten " klmprara han in i sina fula fejk foppa tofflor. Ahaa tack svarade jag sen är våran chargong igång och vvi slänger käft samtidigt som vi betar av allvarliga saker. Så som 3 lymfknutor som svulnnat till sig på levern och mina nya knölar. Dom ska stickas i för övrigt,skömt då får vi veta vad det är för kuligt där i som jag sa till doktorn. Ironin är viktig, för att dölja all ångest.


I torsdags var det en stor kirurg konferens där man drar lott om vad man ska göra. Jag och Jack kan bara vänta, hata cancern mera.

Min Ingela skickade en fuck cancer tröja åt mig och jag blev överöst utav klappar. Har så många bra jävla runt mig vad vore jag utan?


Annars ligger jag mestadels och dem stunder jag får livet i mig spenderar jag med Jack. Min fina fina.

Jag är otroligt smal just nu och eftersom dom vid tidigare operationer plockat bort vissa organ såsom galla,tolvfingertarm m.m så känner man min lever tydligt under revbensbågen. Man ser den även utanpå ska försöka ta bild på detta senare för att visa er. Magmuskler finns inte på mig längre och det konstaterade överläkaren sista svängen jag låg inlagd också. Och dom 5 AT-läkarna nickade medhållsamt att det då var enklare känna alla organ på mig. Knölen sitter ungefär mitt på levern och började som en liten ärta i storlek men har nu,tyvärr växt i en barapappa formad storlek som en femkrona ungefär. Om jag är orolig? ja som fan. Om jag tror det är en ny tumör? Självklart, och alla som någon gång haft cancer förstår mig helt i den tanken.


Jag är allmät trött och less på situationen och som nån skrev får jag som anligt vänta på allt men min ork finns inte att ryta ifrån. Mamma gör det så gott hon förmår men det verkar inte hjälpa heller. Därför har jag tagit kontakt med annat folk som kanske kan hjälpa mig med att få svar. Igår grät jag efter att ha kräkts upp allt, vill ha en PEG-knapp eller en jujestomi åtminstånde så jag får i mig ordentligt med näring. Och jag tänker tjata mig till det för annars leder detta till svält. Halva jag har försvunnit viktmässigt. Men som jag sagt förut, dom är doktorer och jag bara människa. Vem lyssnar på nödrop från en sån komplicerad patient som mig? Vem litar man på i allt detta? Jag är bara evigt tacksam för mina solstrålar. Min bästa sjuksyrra på ASIH,Jack,Mamma och lilla mormor. Men maktlösheten är grotesk och orken långt borta. Tårarna rinner men vad fan hjälper det?

Igår drogs jag in i den långa tunneln som kommer veta om det är en ny tumör eller något annat på min svullna ömma lever. Det var en såndärn jobbig röntgen där man fick hålla andan i omgångar och min kondis är kanske inte världsklass just nu så jag gjorde så gott jag förmådde. Chocken var väll egentligen att dom använde sig utav porten till kontrastmedlet, har aldrig hänt förrut men efter hon förbrillt försökt få in en nål i mina smala armar gav hon nog upp. Allt jag smidigt och helt plötsligt vaknar jag upp utav "Sara,Sara är du vaken?" jag hade somnat till i det där mullret,tänk vad man kan bli van vid.


Annars börjar allt dra ihop sig tills den 20:e då jag får besked om vad det är på levern och jag vill inte veta eftersom tydliga täcken finns på att det är något jag inte vill veta av. Men jag kanske får åka en tur till,cancer tåget kanske måste få rulla en sväng till innan jag är färdig. Vissa sköterskor på hemsjukvården möter min oro med sån proffsighet medans andra skakar av sig den och kastar i fejset att "det behöver inte vara något" jag vill inte vetea egentligen svarar jag men då svarar hon "men så är det ju efter en röntgen får man resultatet". Jo jag vet det både att det inte BEHÖVER vara något men har man åkt med i tåget är man beredd upp till tänderna, för att skydda sig själv. Måste det, finns inget annat nu så jag kan glädjas av ett icke beskedd eller som vanligt brista ut i skratt om det är något. Det är min reaktion, oron blir omvänd. Kommer aldrig glömma första beskedet jag skrattade en halvdag Mamma trodde jag hade fått en knäpp.

Jacks pappa är dålig, och min fina lilla Jack oroar sig där med. Han borde inte behöva.


Mamma mår också skit,fina mamma som sliter som ett djur för att göra mig nöjd fastään ingenting verkar duga från min sida. Men det gör det bara hon är nöjd och glad.


Ännu en Lördag,ännu en tidig morgon. Får se vad den här dagen har att erbjuda mig. Vi skippar magsmärtor och spyor idag va? Känns så jävla invant. Idtället får ni lite bilder på kanske världens skönaste mördarhund Bullen.

Mycket händer som vanligt runt mig och dom här dagarna har jag valt bort cancer och bloggen helt. Återhämtningen är nog färdig och nu börjar dagar där jag har besök på slakthusen dagligen och ibland två gånger under samma dag! Röntgen på nya förändringen,dietistenochendokrinläkare.Juste röntgen utav ventrikeln också. Ingen vila ochingen ro.


Imorgon kommer min gudunge hit och jag ska snusa bäbis medans Mikaela får vila lite och bara dricka kaffe här i fred har jag lovat.

 

 

 

 

 

 

Jag har sovit i två dygn i princip, kroppen och själen är slut och jag hade knappast någon anledning till att vara vaken. Kroppen skrek efter sömn och jag fick bara lyda. Allting som händer gör mig uttömd på ork och min lust att bry mig är som bortblåst,långt långt härifrån. Mina favoriter, sjuksyrrorna som kämpar här för mig ser att jag lagt ner. Pricken över i:et vore en smäll att mormor dör då, ja då.. Det svider att se hur tårarna vattnas i ögonen på dom när vi pratar om att svälta till döds och jag önskar jag kunde slippa. Mormor bara gråter för hur allt blivit oc dö för fan inte utav sorg nu för det finns det inte tid med. Många tankar snurrar och jag försöker sortera dom men misslyckas ganska hårt. Tycker allt är så orättvist,fel och sjukt. Blir äklad utav tanken på att  när Nova fick sin sista spruta här i livet hade det bättre än mig just nu.


Igår började orken komma åter,efter dropp och vila lixom. Och givetvis mina fina speciella sköterskor som gör allt för att stötta. Mina favoriter och mina stjärnor som jag aldrig glömmer. Dom är få men dom gör skillnad, herregud vilka människor. Hur ska jag kunna tacka dom?


Idag har jag bara sovit middag en gång. Men knölen växer och svedan sitter där, men Doktor Snygg ska bli kul att träffa. Han är bra han.